Självportätt och självbild

with 1 kommentar

Självporträtt har varit en stor och viktig del av mitt konstnärsskap. Jag har fotograferat självporträtt ända sedan jag började med fotografi. Jag minns när jag efter ett eller två år av intresse för fotografi skulle få min första systemkamera i julklapp och mina syskon påpekade ”vad ska hon med en sådan kamera till som bara tar bilder av sig själv”. De orden tog bort mycket av min iver och inspiration när det kom till fotografi. Jag kände mig urbota fånig och kom fram till att jag måste börja fotografera vettigare saker hädanefter, som för att bevisa att jag visst kunde något om fotografi och inte endast använde mig av det för att få bekräftelse. Jag tänker annorlunda idag.

 

blomstrande_self_portrait_julialillqvist1 Självporträtt 2010

När jag började med fotografi var allt som en djungel, det fanns så mycket att lära. Som alla nybörjare så började jag med att fotografera natur och andra stilla objekt. Jag blev dock snabbt intresserad av att fotografera människor men jag kände inte att jag var riktigt redo att dra med mig modeller ut i skogen utan ville få arbeta och utvecklas på egen hand till en början. Att fotografera självporträtt var därför en naturlig utveckling. En introvert person som tycker om att fotografera människor har en stor hjälp av ett stativ och en fjärrutlösare, då kan du alltid vara din egen modell utan att först behöva komma över steget att våga ta kontakt med någon. Om det får dig att fotografera oftare och förverkliga flera av dina idéer så är det endast en positiv sak att använda sig av sig själv som modell.

 

blomstrande_self_portrait_julialillqvist3 Självporträtt 2012

 

Saker som jag lärt mig av att fotografera självporträtt

 

Ljus och komposition

En självklar punkt, att fotografera självporträtt har gjort mig till en skickligare fotograf. Mina fotosessioner började oftast med lite ledig tid och inspiration. Allt skedde väldigt ex tempore och eftersom allt oftast var väldigt oförberett så fick jag lära mig att improvisera, att leta efter intressanta platser och vackert ljus. Fotograferingen skedde som i ett rus och det var ofta först hemma vid datorn som jag lärde mig att titta kritiskt på bilderna. Jag lärde mig se vilka bilder som fungerade bättre, vilken typ av komposition som skapade de mest dynamiska och intressanta bilderna och jag lärde mig att använda mig av det naturliga ljuset på bästa möjliga sätt.

Från varje fotografering var målet att få till en riktigt lyckad bild. Jag var aldrig ute efter att skapa bildserier, utan ville skapa ett riktigt starkt porträtt och detta gjorde att ribban höjdes ytterligare. Varför jag fotograferade på det sättet tror jag att har att göra med att jag på de tiden inte bloggade utan använde mig av olika portfoliosidor som till exempel Flickr.

 

blomstrande_self_portrait_julialillqvist2 Självporträtt 2012

 

Hitta en egen stil

Jag var alltid ensam då jag fotograferade. Hade jag åskådare kände jag mig oftast hämmad och därför sökte jag mig till öde platser där jag fick vara i fred. Det hjälpte mig att fokusera och att komma i rätt stämning, den stämning jag ville förmedla till mitt fotografi. Detta hemliga experimenterande med fotografi var helt utan regler, ingen visste vad det var för bilder jag var ute efter att ta och eftersom jag endast fotograferade för min egen skull så behövde jag heller inte känna någon press på att visa upp bilderna efteråt. Jag kunde alltså skapa vad jag ville, när jag ville, utan några som helst förväntningar utom de jag satte på mig själv. Detta hjälpte mig att hitta fram till mitt eget bildspråk, att skapa den typ av bilder som jag tyckte om och som kändes som jag, utan att påverkas av omvärlden.

 

blomstrande_self_portrait_julialillqvist4 Självporträtt 2014

 

Hur det känns att stå framför kameran

Detta är en viktig läxa som jag har stor nytta av ännu idag i mitt arbete som bröllopsfotograf. Jag har spenderat otaliga timmar framför kameran och även om det i mitt fall inte fanns ett par betraktande ögon bakom kameran så lärde det mig mycket om porträttfotografi. Jag vet hur viktigt det är att få vara sig själv framför kameran, utan att någon jämt och ständigt kommer med direktioner om hur du ska stå och vrida dig för att se så bra ut som möjligt. Det var aldrig vad mitt fotografi handlade om. Jag ville från början skapa stämningsfulla och sagolika bilder där man inte så mycket fokuserade på personen i bilden (jag såg det mera som att jag antog mig olika roller) utan istället såg till vad bilden berättade.

 

Lärt känna mig själv

Att fotografera självporträtt ger dig själv kontrollen av vilken bild du vill visa av dig själv. Det säger mycket om den du vill vara men också om den du är. Mina fotograferingar blev som verklighetsflykter, en stund som jag spenderade alldeles för mig själv och ägnade åt att känna efter hur jag mådde. Även om många av mina självporträtt påminner mycket om varandra så visar de alltid något av den jag var just då och i många fall visste jag inte själv om det innan jag såg den färdiga bilden.

Jag kan helt seriöst stå för att självporträtt har hjälpt mig att hitta mig själv. Jag tror att jag i mitt unga liv aldrig hade känt mig mera som mig själv än när jag fotograferade ute i dimman på bryggan den där novembermorgonen. Just då så fotograferade jag än en gång endast på känsla men nu många år senare så kan jag greppa och förklara den där känslan av flykt, av att ta ett språng fram i något okänt. Bilden togs nämligen under mitt sista år i gymnasiet. Den här bilden kommer därför alltid vara väldigt viktig för mig.

 

blomstrande_self_portrait_julialillqvist6 Självporträtt 2009

 

Till skillnad från då i tonåren, när jag skämdes för att fotografera självporträtt eftersom det kändes som något självcentrerat att ägna sig, åt så tänker jag i dag helt annorlunda. Att fotografera självporträtt har gett mig så mycket och om bara orken att fortsätta undersöka  finns så tror jag att jag genom självporträtt fortfarande har mycket att lära både om om fotografi och om mig själv. När jag 2014-2015 arbetade med mitt slutarbete från fotolinjen vid Novia så kände jag instinktivt att jag gärna ville fotografera självporträtt igen och min slutgiltiga innehöll fem självporträtt, bland annat bilden nedan. Jag visste vid det här laget att jag var långt ifrån ensam om att känna behovet av att fotografera självporträtt och hade många förebilder även inom den finska fotokonsten.

 

blomstrande_self_portrait_julialillqvist5 Självportätt 2015

 

Med allt som hänt i mitt liv den senaste tiden och med alla val som står framför mig så har jag känt ett behov av att se mig själv i spegeln. Spegeln ljuger dock rätt ofta i och med att jag oftast endast blir att fokusera på det yttersta och alla felen jag ser. Jag var därför intresserad av att än en gång använda mig av konsten för att se var jag står. Den här gången kände jag dock inte samma lust att fotografera utan ville använda mig av en annan teknik. Jag har inte ritat mycket porträtt och det hör verkligen inte till mina styrkor, men det är inte det som är poängen. Poängen var att försöka se vad det var som jag tog fasta på när jag ville avbilda mig själv.

 

14970924_10209511274593293_468181746_o Självporträtt 2016

 

Det här är bevisligen inte ett försök att försöka återge mig själv så realistiskt som möjligt utan snarare ett sätt att göra en tolkning av den person jag kände mig som just i den stunden. Precis som mina självporträtt där ute vid havet. De här tolkningarna är så beroende av hur en mår den dagen och säger därför inget om hur jag kommer att se mig själv i morgon.

Det är just det som gör att jag tycker att självporträtt är så intressanta. De säger något om vem du vill vara i just den stunden och det säger väl något om vem du är, inte sant?

 

Julia

One Response

  1. Camilla
    | Svara

    Intressant inlägg :)

Leave a Reply