Dagbokens comeback

with Inga kommentarer

blomstrande-dagbok

Det har gått över fyra månader sedan jag senast skrev med 01:ans tusch på oblekt papper med tunna rader. Jag trodde att den tiden kanske var förbi för gott. Jag tänkte att det kanske blir så när man får barn.

En dag känns det plötsligt annorlunda, behovet att skriva något för hand och som inte skall publiceras infinner sig. Behovet känns nästan akut och jag far till bokaffären så fort det finns ett lägligt tillfälle. Jag vet precis hur den skall se ut och kännas, dagboken.

Stunden när jag skall störa radernas rytm med mina bokstäver är andäktig, jag minns omedelbart varför jag fört dagbok i snart tjugo år- det är väldigt frigörande att skriva enkom för sig själv.

Jag blir tvungen att sätta ord på tankar och formulera mitt mående vilket är en väldigt effektiv självhjälp. Saker som varit luddiga blir med ens tydliga och det blir framför allt tydlig för mig vad som upptar majoriteten av min tankeverksamhet.

Det är speciellt att skriva något som inte är menat att läsas, förutom eventuellt av en själv. Jag skriver som om jag hade publik och skriver gärna så korrekt jag förmår, men innehållet har inga hämningar. Där står vad som helst.

Jag slås av hur unikt det är just nu, när mycket av det vi funderar blir offentligt. Tankar blir bloggtexter, Facebookstatusar, inlägg på Instagram eller en tweet. Hur vi kurerar våra funderingar för att de skall passa in i den bilden vi vill ge av oss själva. En text kan ha stavfel för att den speglar någons kunskapsnivå eller helt enkelt valt att inte bry sig medan en annan text kan ha korrekturlästs för att inte innehålla stavfel. Hur blottande, hur ärlig eller hur återhållsam skall min text vara? Skall jag sätta emojis eller inte, och om, vilka skall jag sätta?

Sociala medier är utmärkta för diskussion. Jag personligen älskar att ta del av genomskinliga texter som andra människor delar med sig av och tycker själv om att dela med mig av mina. Men som med allting är det bra med motvikt och jag är så glad att dagboken fick en given plats i mitt liv igen dels för att inte alltid behöva kurera mina tankar men också för att göra något analogt. Stänga av flödet för en stund och bara gå in i mig själv och mitt innersta.

Min dagbok är inte heller schemalagd utan jag skriver när andan faller på, när det känns som om orden tränger ur skallen om jag inte får dem nerskrivna. Dagboken är också totalt kravlös eftersom den bara är till för mig. Dagboken förväntar sig ingenting, inte ens att få sidorna fyllda. Det ovillkorliga känns sällsynt och värdefullt, jag tänker ta det tillvara.

/Amanda

Leave a Reply