Att fota analogt bygger på känsla

with 4 kommentarer

Idag är det dags för något nytt på Blomstrande, nämligen vårt första inlägg av en gästbloggare! Detta är något vi verkligen sett fram emot eftersom vi utgått ifrån att våra kunskaper och synvinklar inte räcker till för att fylla den här bloggen med ett så vitt och brett perspektiv på konsten och kreativiteten som vi vill få fram. Vi behöver ögon och öron som kommer utifrån och berättar om saker som vi är nyfikna på men ännu inte hunnit kasta oss in i.

Idag är det Hannah Salo som skriver och ämnet är analog fotografi. De traditionell filmteknikerna är vi på Blomstrande väldigt förtjusta i och vi visste att Hannah var rätt person att förklara hur det kommer sig att analog fotografi fortfarande lever kvar och varför det är värt att ge det ett försök. 

Alla bilder i inlägget är fotograferade med film och är Hannah Salos privata.

Blomstrande blogg analog fotografi fota film gammal kamera nro7 Blomstrande blogg analog fotografi fota film gammal kamera

Vissa av er har kanske hört att analog fotografering fått ett uppsving de senaste åren. Ja, det är sant. Lokala fotobutiker berättar att de tar in mer filmer, olika fotoforum bekräftar att analoga filmgrejer går åt, om nu inte som hett smör, men går ändå, efter att marknaden för dessa grejer nästan stod stilla en tid där efter digitalismens genombrott. Herr och Fru Film har inte tagit båten över Styx-floden, om än många ansåg att biljetten redan var köpt där runt 2007 eller så.

Jag kommer ihåg när de första digikamerorna kom, den där förunderliga känslan av att se bilderna direkt på diverse skärmar. Åh, magi! Och så smättade man av tvåtusen bilder i rad, bara för att man kunde. Teknologi, tänk vad den kan åstadkomma.
Åren gick, jag gick från s.k. pockare till mina första systemkameror och avancerade till slut till fullformat, en hel hög med fasansfullt dyra objektiv, bröllopskeikkor, editering av hundratals bilder, naprapatbesök pga. att dagar i ända sitta framför datorskärmen och tiotusentals bilder på diverse hårdskivor (som jag försöker smuggla in till Fort Worth för the ultimate protection).

Blomstrande blogg analog fotografi fota film gammal kamera Blomstrande blogg analog fotografi fota film gammal kamera nro6

 

Mitt i allt detta styrande och ställande och evinnerliga presterande med omedelbara resultat så fann jag mig pillande på en storformatskamera. En sådan där som man använde för ca 100 år sedan, då man dök under en duk för att se och fokusera. Ni vet. De brukar synas i Vilda Västern-filmer. Jag stod där, med tre filmblad. Tre stycken. Därefter hittade jag mig i mörkrummet, framkallande dessa tre filmblad. Knåpande med film och spolar i absolut mörker med bara känslan som fungerande sinne. Blandande kemikalier. Sedan såg jag med egna ögon hur bilden växte fram på negativet. Tänk.
För första gången på länge kändes det som om jag skapat något. Riktigt skapat. Och för första gången på länge hittade den där smått editerings- och precisionströtta kvinnan en ny tändning. I det analoga. I den där annorlunda processen. Till och med i dammkornen, i skråmorna. Och det är där jag blev liggande, njutande och levande. I det vilda, analoga träsket.

Missförstå mig ej, jag äro ingen nyfrälst hippiös människa med förkärlek för svartvit tv, telegram och kassettbandspelare, nej, teknologiska framfarter är av denna världen och något som jag mer än gärna tar till mig (få är så begeistrade av nya fotogrejer som jag, en självutnämnd gear whore), men här, i den där nischen, fann jag skönheten i långsamhetens lov. Det där med film. De där gamla Kodake och Fuji kamerorna och rullar som ska spännas fast och automattillbakaspolning i en tyst lokal då man gör allt för att försöka dämpa ljudet. De där ordentliga ”klick”-ljuden och den där väntan på framkallningen (betala extra så kommer de på en timme!), och sen att andlöst riva upp paketet och med darrande händer bläddra igenom den värdefulla högen med bilder i storleken 10×15. Det är det där som jag plötsligt märker att fyller mig med den största fotografiska glädjen på länge. Det är det där som fått mig att leta upp min filmpockare som legat i ett skåp sedan 2005, det är det där som fått mig att hamstra frysen min full med filmrullar. Bort med blåbären, nu är det film som gäller!

 

Blomstrande blogg analog fotografi fota film gammal kamera nro8


Men varför…? Det är ju dyrt, obekvämt, åbäkigt, svårt och på alla sätt och vis föråldrat. ”Digitalt är ju hiskeligt mycket effektivare och bättre!” ”E du en såndee hipster, va? Vill va liiti speciell, just just. Pöllåt, he e va he e.”

Film romantiseras en del, helt klart, men för mig handlar fotografering i grund och botten på känsla och det är just där som analog fotografering tangerar mitt inre på ett sätt som digitalt aldrig riktigt kunnat. För mig har det digitala blivit en prestation, en jakt på perfektion, på datorarbete, på teknik. Jag har i svårt att slappna av och vila i skapandet. Jag har svårt att bara leka och ha roligt då fotandet blivit ett slipande och ett gnidande och polerande.
Med filmkameran i handen, då är jag däremot fri. På många olika plan. Paradoxalt nog.

Blomstrande blogg analog fotografi fota film gammal kamera Blomstrande blogg analog fotografi fota film gammal kamera

 

Ja, för mig handlar analog fotografering om känslan. Man blir glad, lycklig, man blir besviken och sur. Man blir nöjd och missnöjd. Man blir förvånad och överraskad. Allt i en enda skön, mänsklig hög av förväntningar.
Där det digitala får mig att sitta vid datorn och klicka på kurvor och tabulatorn tills allt sitter (bara för att ett år senare vilja göra om alltihopa på ett helt annat sätt) så överlåter jag med det analoga en del av processen åt slumpen. Åt känslan. Trycker på slutarknappen och hoppas på det bästa. Slänger kontrollen i närmaste roskis.
För att göra överraskningsmomenten ännu fler väljer jag ofta att fota med föråldrad film, där både färgerna, grynet, kontrasten och skärpan kan leva sitt eget liv. Ibland funkar det, ibland blir allt förgäves och bilderna en enda flopp. Men alltid finns den där, den där starka känslan, reaktionen.

För mig är världen fylld med texturer, dimensioner, luft och liv. En salig blandning av lager, där inget är perfekt. Bilderna som jag får ur mina filmkameror motsvarar denna värld. Där finns en organisk känsla, ett mer ”roisigt” uttryck, där finns en känsla av liv. Där digitalt för mig kan te sig sterilt och opersonligt och som förväntat, filerna för klara och perfekta, så är film som den där vännen du både älskar och hatar, som du aldrig riktigt vet var du har eller vad som kommer att hända.  I färgskiftningarna, grynet, missade fokus och sneda ögonblick så hittar jag ett extra lager, ett eko av det verkliga livet med alla dess strapatser.

Blomstrande blogg analog fotografi fota film gammal kamera

Det finns en salighet i att inte se slutresultatet direkt på kamerans skärm. En rofylldhet i ovissheten. Det gör också att själva ögonblicket fäster sig starkare på mina inre näthinnor och i mitt minne, då jag inte direkt får den där visuella tillfredsställelsen. Med mina digitala kameror knäpper jag bilder, producerar dem med en mekanisk clairvoyance och med ett tydligt mål, avfyrar kameran, kollar, gör om tills allt sitter och så arkiverar jag högen. Med filmkamerorna startar jag en födsloprocess som i sin helhet är organisk, omväxlande, levande och vild, både fysiskt och psykiskt. Digitalt har för mig blivit en symbol av dagens effektivitet, som en flod som forsar fram och inte kan tyglas. Berättelser försvinner, styrkan i det visuella dilluteras i vågornas framfart. Med film tvingas jag tänka mer, fundera mer, spara och bli långsammare. Stiga av det moderna supertåget. Filmen ger mig barriärer i en värld där allting är möjligt, och inom de där barriärerna är jag trygg, som ett barn i en symbolisk lekhage.

Och hör ni, den där känslan när man fört in ett lass med filmer från en resa, en sommar, till labbet, väntar på resultatet och sedan får se bilderna. Den känslan. Hur hjärtat klappar hårt och man med blicken suger i sig de där ögonblicken, återupplever alltihopa med en intensiv styrka och glädje. Just där har de tusen digitala filerna på datorn ingen som helst chans, nej, inte ens Will Smith i den ursprungliga Independence Day-filmen kunde rädda spelet för dem just då när det kommer till styrka, känsla och inre beröring.

 

Blomstrande blogg analog fotografi fota film gammal kamera Blomstrande blogg analog fotografi fota film gammal kamera

 

Har jag övergått helt till film? Nej. När det gäller, när det finns bilder som måste bli tagna och ögonblick som bara måste förevigas så kör jag med mina digitala kamerahus. Då är det ingen lek längre och då tar jag fram min nya Nikon och åker på den där hårda, asfalterade vägen med hastighetsbegränsning 80. För den för mig med större sannolikhet oskadd fram. Men när det gäller mina egna, personliga bilder, där jag kan kasta all förväntan och alla måsten ut genom fönstret så tar jag skogsstigen. Hoppar fram mellan stenar, trädrötter, stannar för att kika på naturens underverk, blir smutsig, känner olika dofter, snubblar, tar pauser, dricker kaffe från en medhavd termos och sjunger kanske en liten trudelutt. Fram kommer jag långt långt senare, om någonsin, men ack så mycket mer tillfredsställande den svårare vägen har varit.

Jag hoppas på att kunna bevara den analoga processen som sådan, som den där sköna skogsstigen, för det är alltför lätt att så småningom börja ta till häcksaxen, dra upp rötter, plana ut och, ve och fasa, kalla in asfaltmännen. Jag behöver den där bubblan där jag avsäger mig alla regler, jag behöver överlåta en viss kontroll i den skapande processen, för just där kan det födas saker du aldrig kunnat drömma om, det är där livet och slumpen tillsammans kan få till stånd en fantastisk ripaska och ett fyrverkeri som bränner arslet av dig i sin överraskande mäktighet.

En viss oberäknelighet, en viss c’est la vie och carpe diem, going with the flow, cease the day. En gnutta tro, hopp och kärlek. Och en konstant väntan på något gott. Det är det som gör livet spännande och analog fotografering värd all möda.

 

 – Hannah

 

Om inlägget väckte mersmak och du har lust att se mera analog fotografi så ska du besöka Hannahs hemsida där hon laddar upp längre helheter från både vardagen och sina resor. 

 

 

4 Responses

  1. Sofia
    | Svara

    Alltså vilken fin och inspirerande text! Det var så många stycken och meningar som jag var tvungen att copy pastea till mina notes i min telefon, så jag kan gå tillbaka och läsa och få lite ro i kroppen. Fast jag inte alls fotar på samma nivå (ännu) så känner jag så bra igen just prestationsångesten inom digital fotografering. Och detdär med att se tillbaka på sina redigerade bilder från ett år tidigare och tänka att ”vad tänkte jag där egentligen??”. Hursomhelst, jätte fint skrivet!

    • Hannah
      | Svara

      Vad roligt att texten gav dig något!
      Det är intressant det där med vad som orsakar nånslags ångest hos vissa människor. Man kunde ju annamma den filosofin när man fotar digitalt, att ”jag kör jpeg, it is what it is och det petas inte runt med bilderna på datorn och det basta”. Eller leka att man har en filmkamera, stänga av förhandstitten bakom kamerahuset, bara ta den där ena bilden även om man kunde ta flera utan att hassa nånting etc. Men själv är jag oförmögen att sätta sådana ramar för mig själv. Om möjligheten finns att pilla så pillar jag, om möjligheten finns att se bilden direkt så fasen heller att jag låter det vara osett osv.
      Just därför är film så bra, då den tvingar mig in i de där ramarna, det där tvånget blir till något positivt. Det frigör så mycket energi till själva fotandet, till komponerandet av bilden. Funderar inte på editering o.dyl. utan helt enkelt koncentrerar mig på att fotografera.

  2. […] tackar Hannah Salo för ett alldeles förträffligt inlägg om tjusningen med att fotografera analogt! Jag hoppas att […]

  3. Atte Tanner
    | Svara

    Så bra skrivet! Att inte se slutresultatet direkt på kamerans skärm år nog spännande :D

Leave a Reply